noveller,

Det är så skönt, med berättelser i lagom längd som man utan problem läser ett par stycken, för att det är mysigt, eller kanske avkopplande? Det var enligt mig en väldigt lyckad svenska lektion, fastnade framför allt för Kylan av Inger Alfven, den går dock inte att hitta någonstans, en annan som fastnade var "Jag kommer fortfarande ihåg" av Sofia Heine, läs den gärna :)

"oh baby why did you have to lie to me, I can't play no more games," 02:07

" Jag kommer fortfarande ihåg när vi träffades första gången, Jonas och jag. En ny kille i klassen - fan, vad spännande! Nya ansikte är ju alltid kul så här sista året. Ja, Herregud - bara ett år kvar till studenten! Äntligen...
När Jonas klev in genom dörren blev det alldeles tyst i klassrummet. Jag för min del blev alldeles stum. Det var den vackraste kille, eller rättare sgat man, jag någonsin hade sett. Han presenterade sig och tittade ut över klassen. När hans bruna ögon mötte mina, såg jag en längtan i dem. De sökte intensivt efter något, och när dom tittade in i mina kändes det som om han kunde läsa mina tankar, Jag vände bort blicken, men det var för sent.
Kicki, Pia och de andra tjejerna i "inne-gänget" flockades runt Jonas på rasten och ville veta "aaaallt" om honom. Jonas såg blyg och besvärad ut men lovade att försöka komma på Pias fest på fredag. Jag höll mig mest i skymundan.
Hela vecka gick utan ett ord byttes mellan mig och Jonas. Våra blickar sade dock mer än tusen ord, som det så romantiskt brukar sägas. En känsla började växa inom mig: en blandning av nyfikenhet, intressent och till och med kärlek. Men hur skulle jag få veta vad han kände? Oron började också växa; en oro att förlora något som jag inte ens hade. (människan är bra konstigt ibland!)
Fredagen kom, men jag kände inte alls för att gå till Pias fest (hela klassen var bjuden). Då ringde telefonen. Det var Jonas! Han sade att han inte hittade till Pia och undrade om vi kunde göra sällskap. Han skulle komma förbi vid niotiden.
Nervositeten växte allt eftersom timmarna gick. Jag var nästan genomsvettig, trots att jag nyss duschat. Så ringde det på dörren. Jag öppnade och tittade in i ett par varma, vackra, bruna ögon. Inga ord behövdes.
Jonas stängde dörren bakom sig, tog av sig jackan och skorna och kramade om mig. Han höll mig så varligt som ingen hade hållit mig förut, böjde sig ned och viskade i mitt öra:

"Det kommer alltid vara du och jag, Anders." "

-Sofia Heine